Berättelse av en ung kille som kämpar mot tvångsäktenskap:

Mina föräldrar är ifrån Iran och jag kom till Sverige när jag blott var tre år gammal. När jag växte upp visste jag inte vem jag var. Mina föräldrar påpekade hela tiden att jag i blodet tillhörde perserna, men själv kände jag mig svensk. De var dessutom väldigt religiösa och hänvisade hela tiden till de heliga skrifterna. Vi var nio personer i min familj - förutom mina föräldrar uppgick vi sammanlagt i sju syskon.  Jag minns att jag under barndomen kände mig mycket förvirrad. I skolan utagerade jag min frustration genom agression. Jag slogs med folk vilket jag i efterhand skämdes något fruktansvärt över, men slagsmål var vad jag hade fått höra var rätt. Innan jag började skolan tog min pappa mig åt sidan och sa "Min son, om någon gör någonting, visa honom då var skåpet ska stå med nävarna". Jag trodde att jag gjorde rätt som slogs för min värdighet, men skolledningen påpekade jämt och ständigt hur moraliskt förkastligt jag betedde mig. Hemmalivet bestod i bråk och skrik mellan mina föräldrar. Min pappa betedde sig som en diktator. I sitt hemland hade han fått lära sig att det var så han skulle bete sig. 

Faktum är att min pappa en gång blev så fruktansvärt förbannad att jag och min familj tvingades äta sopor. Han hade försökt sig på att laga mat men när ingen kom till köksbordet med en gång på hans befallning slängde han maten. Ett par timmar senare tvingades hela min familj plocka upp maten från soporna och äta den. Om helgerna hjälpte jag min pappa i hans lilla möbelbutik. I flera timmar stod jag där och slet medan mina kompisar hade det kul på något skoldisko. När jag blev tonåring träffade jag min första flickvän. Mina föräldrar hade redan börjat planera mitt bröllop ihop med en iransk shiamuslim. Min partner fick definitivt inte vara icke-muslim eller sunnimuslim och heller inte tillhöra någon annan folkgrupp än perserna. Min flickvän var varken muslim eller kom ifrån Iran. Detta skapade en hel del problematik och jag blev tvungen att dölja förhållandet. Ibland har det varit så illa att mina föräldrar faktiskt kommit med dödshot. Faktum är att jag och den här tjejen fortfarande är tillsammans, och jag måste snart ta konsekvenserna av mitt beslut.

Rådet jag har till dig som befinner sig i en liknande situation är att inte skjuta på problemet. Jobba dig stegvis uppåt genom att visa dina föräldrar bit för bit att du inte låter dem styra över dig. Var konsekvent och bestämd i vad du vill. Var kompromisslös när det kommer till rätten att välja ditt liv. På det sättet kan du kanske i viss mån motverka en extremt uppblossad konflikt mellan dig och dina föräldrar, även om de naturligtvis lär bli jättearga i vilket fall - men då är de i alla fall förberedda på det. Jag följde inte mitt egna råd och nu får jag förmodligen också stå för konsekvenserna av det.

Intervju med en föredetta Jehova vittne:

Innan jag börjar berätta den här historien vill jag bara påpeka en sak: Jag hatar inte Jehovas vittnen. Jag förstår bara inte alla regler de har och jag ogillar hur min pappa använde religionen för att hindra mig från att göra saker. Första gången jag minns att jag kände mig onormal p.g.a. min familjs religion var jag fyra år. Jag befann mig på dagis och skulle äta med de andra barnen. Till lunch serverades blodpudding. Jag frågade snällt om jag kunde få smaka lite. Svaret de gav mig var att jag inte hade tillstånd att äta det förrän mamma godkände det. Tålmodigt väntade jag till dagens slut när mamma kom.  Då passade jag på att med hoppfull röst fråga henne om jag fick smaka av dagisets blodpudding. Med ens satte mamma mig i sitt knä och förklarade allt för mig med lugn röst.

"Lilla vän, det står i Bibeln att vi inte får äta blod. Det är blod i blodpudding."

Med en klump i halsen försökte jag påvisa att alla andra barnen fick äta blodpuddingen. Mamma fortsatte förklara för mig varför jag inte tilläts äta det, medan jag grät och blev ledsen. Alla andra barnen åt det. Varför fick inte jag det? Varför var jag tvungen att vara annorlunda? 

Några år senare började jag skolan. Jag förkunnade ivrigt min familjs religion för mina klasskamrater, eftersom jag automatiskt trodde att det jag lärt mig från mina föräldrar var sanning. Sålunda fann jag det konstigt att folk hellre vilja se bilder med Jesus på korset, än att bli förkunnade om "sanningen". När jag blev äldre fick jag utstå glåpord så som "jävla Jehovas" i matsalen, men jag försökte inte bry mig så mycket. Sedan kände klasskamrater sympati med mig för att jag inte tilläts fira jul, påsk, halloween, födelsedagar eller midsommar - men jag hade ju aldrig fått det, så jag visste inte vad jag missade. Fast jag märkte ändå att jag var annorlunda - i synnerhet under argumentationerna med min kusin som ville rannsaka vad min övertygelse egentligen byggde på.  

Kort senare flyttade jag till Norge. När de visade "Harry Potter" i skolan fick jag inte titta utan tvingades sitta i ett separat klassrum och läsa läxor. Jag kände mig så ensam och förstod inte varför jag inte kunde få ha det som alla andra. Det enda jag visste var att pappas ord var lag. Om de speciella reglerna berodde på religionen eller min far var jag aldrig helt säker på, men han använde som sagt religionen som grund till varför jag inte fick göra saker. Jag hade inte heller tillåtelse att se på filmer som "Smurfarna", "Pokémon" eller "Digimon". Serierna var tydligen "demoniska". Jag minns att jag älskade att lyssna på "hiphop", men tvingades alltid göra det smyg eftersom musikgenren inte ansågs hälsosam. När jag började klä mig gotiskt talade pappa först om för mig att jag liknade en hora och därefter ljöd den gamla vanliga visan; att det var så fruktansvärt demoniskt. 

Min familj lät mig inte heller ha en pojkvän - något som jag fann ytterst jobbigt som äldre - men jag ignorerade regeln och höll de två förhållanden jag hade hemligt. Den allra jobbigaste regeln var dock att alla mina vänner var tvungna att tillhöra samma religion som jag. Jag hade redan svårt att få vänner som det var och nu blev jag ännu mer begränsad. Jag levde dessutom med övertygelsen om att homosexualitet borde betraktas som en sjukdom. Det var först när man tog upp vikten av människovärden i skolan som jag ändrade uppfattning. Jag började därför försvara homosexualitet, vilket min far inte uppskattade. 

Nu är jag inte Jehovas vittne längre och mycket har uppoffrats på vägen. Det har uppstått tårar och besvikelser, men också en hel del skratt och kärlek från människor jag inte räknat med. En sak jag är säker på är att kraften att stå upp för mitt eget liv är det som drivit mig framåt. Det har gjort mig starkare. Utan den viljestyrkan hade jag i sinom tid fallit isär.

Vill du kontakta intervjuobjektet för råd eller frågor mejla till mig, så vidarekopplar jag dig personen ifråga:

www.bellemoi@hotmail.com 

Artikel tagen från bloggen: www.toyouzen.skyrock.com.

Han suckade tungt och sa till mig "Du förstår inte, min familj och huset vi bor i är som en isolerad ö med tio personer. Runtomkring oss finns ett helt hav. Ett hav med tio miljoner människor som kallas Sverige. Det som är rätt på vår ö, i vår familj, är helt fel i havet utanför. Det som är rätt i havet utanför är helt fel på vår lilla ö. I vår familj, i vår kultur, är våld den lösning som förespråkas på många problem. I Sverige anses våld däremot förkastligt, primitivt och oacceptabelt. På vår ö, i vår familj, ska man respektera och lyda de äldre. De äldre styr och bestämmer ens liv, vem man ska gifta sig med, vad man ska jobba med i framtiden. I Sverige däremot lyssnar man inte på de äldre. Det är individualismen som gäller och var och en ska själv få forma sin framtid."

Han såg mig djupt i ögonen och gav mig tid att låta orden sjunka in. Det var svårt att sätta sig in i hans situation. Tänk dig själv att inte tillåtas bestämma över sitt eget liv. Hur gör man när omgivningen försöker tvinga en att älska? Älska någon som man inte har fått lov att välja själv? Älska någon där den framtvingade kärleken baserats på religion, kultur eller etnicitet? Ska man lyssna på sina släktingar och slippa oroligheter - eller följa sin egen linje och riskera att bli utfrusen? Ifall man är uppvuxen med svenska föräldrar utsätts man inte för motsägelsefulla värderingar, på det sättet som barn till föräldrar med utländskt ursprung gör. Deras åsikter speglas på TV, på nyheterna och på radion. Özgür Kibar skriver i sin dikt "Både och och varken eller" år 2010:

"Vem är du undrade en undrare,

Kunde frågan varit sundare?

Det var en artighetsfras i all enkelhet

Vilken är din identitet?

Jag sa att "jag ska svara så gott jag kan

på frågan du ställer"

Jag är både och och varken eller.

För jag är utländsk och jag är inhemsk

Jag är en eldig turk, jag är en trygg svensk

Jag är vitlök, oliver och kåldolmar

Och jag är midsommarafton på skärgårdsholmar

Jag har mörkt hår på mitt bröst

och lite på rygg som är brukigt för turkar

Jag sorterar mina sopor och jag pantar mina burkar

Är jag nu det ena eller det andra, det vete fan"

Det är inte lätt att hitta sig själv i en kultur, där man håller hårt på landets egna seder och bruk. Om man inte följer de traditioner som ingår i kulturen betraktas man plötsligt inte som en i gemenskapen. Naturligtvis har det sina absoluta fördelar att ha ett starkt kulturarv. Det skapar samhörighet och man lär sig någonting om det, som tidigare generationer byggt upp. Däremot kan det vara svårt för en utomstående att komma in i en sådan gemenskap. Firar man inte julafton eller midsommar hamnar man utanför. För dem som är uppvuxna med svenska traditioner, som jag t.ex., kan det vara svårt att förstå den här utanförskapskänslan. Frågan är vad man kan göra för att motverka det?  Finns det något sätt att få in alla i ett samhälle, om en del aktivt kämpar för att inte tillhöra det - utan istället klamrar sig fast vid sin gamla kultur?

"Hem är inuti" konstaterar Halim i slutet av boken "Ett öga rött" som är skriven av Jonas Hassen Khemiri och publicerad år 2003. När man finner ro är alltså inte det väsentliga, utan att man gör det. En rotlös själ som ständigt är på jakt efter en grund är knappast att förespråka. Det är viktigt att alla hittar sin identitet och sin plats i samhället. Vid mötet med andra kulturer bildas kontraster. Människor blir förvirrade och framför allt de som är vana vid just sin kultur och sina traditioner.

Hur kan man egentligen förena två olika värderingssystem är ett problem som många barn till invandrare ställs inför. Frågan besvaras ofta med floskler som att man ska "förena det bästa från olika världar" eller "ta lite från varje kultur". Men i själva verket är det inte så enkelt. Många gånger är kulturerna varandras motsatser. I Sverige anses det horribelt att utsätta någon för kvinnlig könsstympning. Bland nomaderna i Somalia är det en allmänt vedertagen handling. Hur ska man kunna respektera alla uppfattningar om de står i direkt motsats till varandra? Istället för att ta tag i de verkliga problemen prioriterar man sitt eget etos i första hand, och att framstå som tolerant. Ett praktexempel på detta var när socialdemokraterna lät ta med Omar Mostafar i sitt parti. Detta för att visa sig välvilliga mot den muslimska delen av befolkningen – trots att hans värderingar fullständigt stred emot allt det som deras ideologi står för.
 
Ungdomar till invandrare ställer problemet på sin spets. De hamnar i kläm och blir lätt spelbrickor i kampen om vilka värderingar som ska gälla.