Liten ö i stort hav

Artikel tagen från bloggen: www.toyouzen.skyrock.com.

Han suckade tungt och sa till mig "Du förstår inte, min familj och huset vi bor i är som en isolerad ö med tio personer. Runtomkring oss finns ett helt hav. Ett hav med tio miljoner människor som kallas Sverige. Det som är rätt på vår ö, i vår familj, är helt fel i havet utanför. Det som är rätt i havet utanför är helt fel på vår lilla ö. I vår familj, i vår kultur, är våld den lösning som förespråkas på många problem. I Sverige anses våld däremot förkastligt, primitivt och oacceptabelt. På vår ö, i vår familj, ska man respektera och lyda de äldre. De äldre styr och bestämmer ens liv, vem man ska gifta sig med, vad man ska jobba med i framtiden. I Sverige däremot lyssnar man inte på de äldre. Det är individualismen som gäller och var och en ska själv få forma sin framtid."

Han såg mig djupt i ögonen och gav mig tid att låta orden sjunka in. Det var svårt att sätta sig in i hans situation. Tänk dig själv att inte tillåtas bestämma över sitt eget liv. Hur gör man när omgivningen försöker tvinga en att älska? Älska någon som man inte har fått lov att välja själv? Älska någon där den framtvingade kärleken baserats på religion, kultur eller etnicitet? Ska man lyssna på sina släktingar och slippa oroligheter - eller följa sin egen linje och riskera att bli utfrusen? Ifall man är uppvuxen med svenska föräldrar utsätts man inte för motsägelsefulla värderingar, på det sättet som barn till föräldrar med utländskt ursprung gör. Deras åsikter speglas på TV, på nyheterna och på radion. Özgür Kibar skriver i sin dikt "Både och och varken eller" år 2010:

"Vem är du undrade en undrare,

Kunde frågan varit sundare?

Det var en artighetsfras i all enkelhet

Vilken är din identitet?

Jag sa att "jag ska svara så gott jag kan

på frågan du ställer"

Jag är både och och varken eller.

För jag är utländsk och jag är inhemsk

Jag är en eldig turk, jag är en trygg svensk

Jag är vitlök, oliver och kåldolmar

Och jag är midsommarafton på skärgårdsholmar

Jag har mörkt hår på mitt bröst

och lite på rygg som är brukigt för turkar

Jag sorterar mina sopor och jag pantar mina burkar

Är jag nu det ena eller det andra, det vete fan"

Det är inte lätt att hitta sig själv i en kultur, där man håller hårt på landets egna seder och bruk. Om man inte följer de traditioner som ingår i kulturen betraktas man plötsligt inte som en i gemenskapen. Naturligtvis har det sina absoluta fördelar att ha ett starkt kulturarv. Det skapar samhörighet och man lär sig någonting om det, som tidigare generationer byggt upp. Däremot kan det vara svårt för en utomstående att komma in i en sådan gemenskap. Firar man inte julafton eller midsommar hamnar man utanför. För dem som är uppvuxna med svenska traditioner, som jag t.ex., kan det vara svårt att förstå den här utanförskapskänslan. Frågan är vad man kan göra för att motverka det?  Finns det något sätt att få in alla i ett samhälle, om en del aktivt kämpar för att inte tillhöra det - utan istället klamrar sig fast vid sin gamla kultur?

"Hem är inuti" konstaterar Halim i slutet av boken "Ett öga rött" som är skriven av Jonas Hassen Khemiri och publicerad år 2003. När man finner ro är alltså inte det väsentliga, utan att man gör det. En rotlös själ som ständigt är på jakt efter en grund är knappast att förespråka. Det är viktigt att alla hittar sin identitet och sin plats i samhället. Vid mötet med andra kulturer bildas kontraster. Människor blir förvirrade och framför allt de som är vana vid just sin kultur och sina traditioner.

Hur kan man egentligen förena två olika värderingssystem är ett problem som många barn till invandrare ställs inför. Frågan besvaras ofta med floskler som att man ska "förena det bästa från olika världar" eller "ta lite från varje kultur". Men i själva verket är det inte så enkelt. Många gånger är kulturerna varandras motsatser. I Sverige anses det horribelt att utsätta någon för kvinnlig könsstympning. Bland nomaderna i Somalia är det en allmänt vedertagen handling. Hur ska man kunna respektera alla uppfattningar om de står i direkt motsats till varandra? Istället för att ta tag i de verkliga problemen prioriterar man sitt eget etos i första hand, och att framstå som tolerant. Ett praktexempel på detta var när socialdemokraterna lät ta med Omar Mostafar i sitt parti. Detta för att visa sig välvilliga mot den muslimska delen av befolkningen – trots att hans värderingar fullständigt stred emot allt det som deras ideologi står för.
 
Ungdomar till invandrare ställer problemet på sin spets. De hamnar i kläm och blir lätt spelbrickor i kampen om vilka värderingar som ska gälla.