Mitt liv som Jehovas vittne

Intervju med en föredetta Jehova vittne:

Innan jag börjar berätta den här historien vill jag bara påpeka en sak: Jag hatar inte Jehovas vittnen. Jag förstår bara inte alla regler de har och jag ogillar hur min pappa använde religionen för att hindra mig från att göra saker. Första gången jag minns att jag kände mig onormal p.g.a. min familjs religion var jag fyra år. Jag befann mig på dagis och skulle äta med de andra barnen. Till lunch serverades blodpudding. Jag frågade snällt om jag kunde få smaka lite. Svaret de gav mig var att jag inte hade tillstånd att äta det förrän mamma godkände det. Tålmodigt väntade jag till dagens slut när mamma kom.  Då passade jag på att med hoppfull röst fråga henne om jag fick smaka av dagisets blodpudding. Med ens satte mamma mig i sitt knä och förklarade allt för mig med lugn röst.

"Lilla vän, det står i Bibeln att vi inte får äta blod. Det är blod i blodpudding."

Med en klump i halsen försökte jag påvisa att alla andra barnen fick äta blodpuddingen. Mamma fortsatte förklara för mig varför jag inte tilläts äta det, medan jag grät och blev ledsen. Alla andra barnen åt det. Varför fick inte jag det? Varför var jag tvungen att vara annorlunda? 

Några år senare började jag skolan. Jag förkunnade ivrigt min familjs religion för mina klasskamrater, eftersom jag automatiskt trodde att det jag lärt mig från mina föräldrar var sanning. Sålunda fann jag det konstigt att folk hellre vilja se bilder med Jesus på korset, än att bli förkunnade om "sanningen". När jag blev äldre fick jag utstå glåpord så som "jävla Jehovas" i matsalen, men jag försökte inte bry mig så mycket. Sedan kände klasskamrater sympati med mig för att jag inte tilläts fira jul, påsk, halloween, födelsedagar eller midsommar - men jag hade ju aldrig fått det, så jag visste inte vad jag missade. Fast jag märkte ändå att jag var annorlunda - i synnerhet under argumentationerna med min kusin som ville rannsaka vad min övertygelse egentligen byggde på.  

Kort senare flyttade jag till Norge. När de visade "Harry Potter" i skolan fick jag inte titta utan tvingades sitta i ett separat klassrum och läsa läxor. Jag kände mig så ensam och förstod inte varför jag inte kunde få ha det som alla andra. Det enda jag visste var att pappas ord var lag. Om de speciella reglerna berodde på religionen eller min far var jag aldrig helt säker på, men han använde som sagt religionen som grund till varför jag inte fick göra saker. Jag hade inte heller tillåtelse att se på filmer som "Smurfarna", "Pokémon" eller "Digimon". Serierna var tydligen "demoniska". Jag minns att jag älskade att lyssna på "hiphop", men tvingades alltid göra det smyg eftersom musikgenren inte ansågs hälsosam. När jag började klä mig gotiskt talade pappa först om för mig att jag liknade en hora och därefter ljöd den gamla vanliga visan; att det var så fruktansvärt demoniskt. 

Min familj lät mig inte heller ha en pojkvän - något som jag fann ytterst jobbigt som äldre - men jag ignorerade regeln och höll de två förhållanden jag hade hemligt. Den allra jobbigaste regeln var dock att alla mina vänner var tvungna att tillhöra samma religion som jag. Jag hade redan svårt att få vänner som det var och nu blev jag ännu mer begränsad. Jag levde dessutom med övertygelsen om att homosexualitet borde betraktas som en sjukdom. Det var först när man tog upp vikten av människovärden i skolan som jag ändrade uppfattning. Jag började därför försvara homosexualitet, vilket min far inte uppskattade. 

Nu är jag inte Jehovas vittne längre och mycket har uppoffrats på vägen. Det har uppstått tårar och besvikelser, men också en hel del skratt och kärlek från människor jag inte räknat med. En sak jag är säker på är att kraften att stå upp för mitt eget liv är det som drivit mig framåt. Det har gjort mig starkare. Utan den viljestyrkan hade jag i sinom tid fallit isär.

Vill du kontakta intervjuobjektet för råd eller frågor mejla till mig, så vidarekopplar jag dig personen ifråga:

www.bellemoi@hotmail.com